Historien om Trudelurena

Det hela började i Vinbergs Kyrkby i juli 1991.

I ett av husen på Vinbovägen satt Magnus och Patrik och spelade gitarr och sjöng och i grannhuset satt Mattias och Totte och spelade gitarr och sjöng. Varför inte spela tillsammans frågade sig de två förstnämnda? Så de frågade pöjkarna i grannhuset och så startades ett band.

Första spelningen ägde rum i Vinbergs Stationshus i mars 1992 för de närmast sörjande. En av låtarna vi spelade då var If I had a Hammer, den enda av låtarna vi fortfarande spelar, efter 31 år. Då hade vi inget namn på bandet utan ett av uppdraget för de ditskrämda släktingarna och kompisarna var att komma på ett namn på detta nybildade band. Tottes mamma föreslog ”Rumpestump-singers”. Tja, det blev det inte. Varifrån vi fick namnet Trudelurerna är det ingen som kommer ihåg längre.

Redan i april hade vi vår första spelning på Stellans Café som det hette. Fråga mig inte hur vi lyckades övertala Stellan att få spela där. Publiken var inte så högljudd så man hörde vad vi spelade. Ljudanlänngninen var nämligen inte av högsta klass om man säger så. Eftersom pengar inte var det vi hade mest av så var det mest gammalt begagnat skräp som inte lät så bra. Men det gjorde ju inte vi heller så det var väl inte så mycket att säga om. Unison sång, kanske någon stämma och samma komp på gitarrerna.

Nästa spelning var på en countryfest i Köinge. Vi stod och spelade i en gammal kalvakätte, och på följande spelning fick vi stå på en balavagn. Ja, ni fattar...

Ett år senare har Stellans Café fått rättigheter att kränga öl, och heter då DD. Lite fler låtar, kanske lite bättre, men det var det ingen som hörde, för ljudanläggningen var densamma. Folk som dricker öl låter mer av någon anledning. Efter fyra låtar tyckte Stellan att vi kunde sluta spela och dricka öl istället. Vi tror fortfarande att det beror på ljudanläggningen.

Sen blev det väl lite spelningar här och där. Efter spelningen på DD hade anläggningen uppgraderats så vi kunde överrösta skräniga, öldrickande människor. I augusti 1993 lossnade det till slut. Vi lyckades tjata oss till en spelning på Karl XI pub i Halmstad. (Förstår inte varför man inte var intresserade av oss i Falkenberg). När vi spelat färdigt var ägaren lyrisk. Vi förstod ingenting. Han bokade i rask takt in en massa spelningar och sen rullade det bara på.

Om man lyssnar på inspelningar från den tiden så kan man konstatera att det i alla fall är fyra glada killar som spelar. Mellansnacket är riktigt roligt att lyssna till. Men som vi spelar. Låtarna gick i racertempo. Tre av oss spelade gitarr och en tamburin. Det bara smattrar. Undrar vad ägaren till Karl XI tänkte när han bokade in oss... Kanske var det mellansnacket ändå, för vi drog dit publik som gillade oss.

Nu fanns det till och med krögare i Falkenberg som vågad anlita oss. Vi spelade på det då nyöppnade ”Harry’s” och även dom vågade boka in fler spelningar med oss. Och det gick ju bra för Harry’s...

Det ena gav det andra. Under de följande åren spelade vi lite övarallt: Halmstad, Varberg, Göteborg, Alingsås, Uddevalla och sist men inte minst i Tomten Erik. För er som inte känner till Tomten Erik så var det en stor plåttomte vars mage gick att öppna och där inne var en scen. Den ställdes varje vinter upp på något torg i Falkenberg. Ögonen blinkade så vackert i mörkret. Därinne kröntes lucior och Trudelurerna stod där och spelade (frös om fingrarna) och lottade ut presenter från affärerna i Falkenberg i julskyltningstid.

När vi spelat ihop i fem år bjöd vi in alla våra vänner till 5-års fest. Det var den första Höbalen som ägde rum i Martins och Erlings maskinhall. Återigen stod vi på en balavagn och spelade. Höbalen har vi fortsatt att ha för våra vänner vart femte år sedan dess. Nu senast vid 25-års jubileet. 30 års jubilet har vi skjutit fram till 2022. Det blir ett 31-års jubileum istället.

Nåväl, vi köpte in en bas och efter ett tag även ett trumset som vi turades om att spela på. Nu var det bara två gitarrrer på varje låt, och det smattrade inte lika mycket längre. Basen gav ett fylligare sound. Men ingen av oss kunde väl egentligen spela trummor med någon reda. Men det blev mer och mer stämsång, det som blivit lite av Trudeluernas signum.

Totte är en orolig själ. Han tycker inte det är OK att bo i Sverige. Nej, någonstans där det är varmt ska man vara. 2007 fick han nog av kylan och tog med sig familjen för att arbeta ett år i Thailand. Vi andra tre fortsatte spela på egen hand. Eftersom Totte både sjöng bra och var en fena på munspel, var det något som fattades. Förutom strängar till gitarrerna då, för Totte drog av minst en sträng per spelning. Förstår inte hur den pojken spelar gitarr.

Det blev som tur var bara ett år i Thailand. Vi var snart åter fyra pöjkar i bandet. Men han hade inte fått nog av värme. Bara ett år senare meddelade han att han skulle flytta utomlands igen. Den här gången till Saudi-Arabien. Där är det inte bara varmt, det är torrt också. Inget regn, ingen alkohol. Man fattar verkligen ingenting. Han flyttade så småningom vidare till Teneriffa. Det var lite enklare att förstå. Där bor han fortfarande.

Efter 19 år tänkte vi till ordentligt vart vi ville med bandet. Det blev en trummis. Jocke letades upp på en fest någonstans i Ljungbytrakten. Han var spelsugen, men det var många låtar att lära sig. Vi började repa varje måndag klockan 19.00 för att Jocke snabbt skulle lära sig så många låtar som möjligt. Det var ingen lätt uppgift. Vi hade då över 100 låtar i reportoaren. Men vilket lyft. Tidigare hade vi repat mest lite då och då. Nu repade vi intensivt, en gång i veckan. Jocke lärde sig till slut alla låtarna, och vi tränade in nya låtar i raskt takt. Så har det fortsatt. Varje vecka repar Trudelurerna och emellanåt spelar vi på någon lokal någonstans, en pub, restaurang eller bygdegård.

Det är precis så här vi vill ha det. Det är vår hobby, och vi spelar för det är så himla roligt.

Tack för att vi får spela för er!